Forumindex Paleo-Life
Användarmeny
 
 Vanliga frågorVanliga frågor   SökSök   MedlemslistaMedlemslista   AnvändargrupperAnvändargrupper   Bli medlemBli medlem 
 ProfilProfil   Logga in för att läsa dina meddelandenLogga in för att läsa dina meddelanden   Logga inLogga in 

Bo Gräslund - "De första stegen"

 
Skapa nytt ämne   Svara på ämnet    Forumindex -> Litteratur
Föregående ämne :: Nästa ämne  
Författare Meddelande
Tomas
Mångalen


Registreringsdatum: 21 september 2005
Inlägg: 93
Ort: Malmö
InläggPostat: mån feb 20, 2006 16:34    Rubrik: Bo Gräslund - "De första stegen" Svara med citat
Ännu en bok, förutom Jared Diamonds (postad igår), som jag läste för ett par månader sedan och som kastar ljus över människans unika sexualitet, hennes sociala relationer m.m., ur ett evolutionsperspektiv.

Bo Gräslund – ”De första stegen – Urmänniskan och hennes värld”

En akademisk, men ändå lättläst bok - genomtänkt, med stringenta resonemang. En bok jag rekommenderar. Författaren känner en del av oss paleofiler igen från den lilla skriften ”Ursprunglig föda”, som han skrev tillsammans med Staffan Lindeberg och som avhandlar den paleolitiska dietens principer i lättsmält form.

Nedan följer ett utdrag som anknyter till Jared Diamonds bok och som handlar om utvecklingen av människans sexualitet.


s. 151-177

Kapitel 7 – Ett nytt sexualmönster

Citat:
När brunsten försvann
Urmänniskans sexliv brukar antingen förbigås helt eller behandlas med stor finkänslighet. Men för att förstå hennes tillvaro måste vi lyfta lite på diskretionens slöja. Det gör jag i förvissningen om att det inte skulle ha generat henne det minsta.

En nyckelfråga är hur den brunststyrda reproduktion som styrde sexlivet hos våra sista fyrbenta förmödrar kunde försvinna och vad det fick för konsekvenser. Med brunst menar jag primathonans starka, hormonellt styrda sexuella engagemang i samband med, närmast före och efter ägglossningen. Under brunsten tar honan själv ofta initiativ till samlag och är extra mottaglig för sexuella inviter. Hannen är ofta bara intresserad av sex när honan är i brunst.

Under brunsten utsöndrar honans sköte hormonellt styrda dofter och kanske andra kemiska signaler som utövar stor lockelse på hannen. Hos schimpanser, babianer och en del andra arter signaleras honans brunst dessutom av att de yttre könsdelarna sväller upp och antar en rödaktig färg. Gorillans och orangutangens parningssignaler framträder inte så klart för oss människor, men de är tydliga nog för dem. Även deras sexliv styrs helt av honans brunstcykel.

Enligt flera undersökningar gör sig brunsten fortfarande påmind hos många kvinnor i form av en något förhöjd sexlust vid tiden för ägglossningen. Men det är ändå en västanfläkt mot den brunstkättja som vi möter hos de flesta primathonor, inte minst schimpanshonan. Eftersom människokvinnan inte blir brunstig i denna bemärkelse, inte utsänder tydliga aromatiska och visuella parningssignaler kring ägglossningen och inte inskränker sitt sexliv enbart till tiden för ägglossningen, är det berättigat att säga att människan har förlorat sin primatliga brunst.

Däggdjurshannen håller alltid permanent sexberedskap. Det som aktiverar hans latenta sexlust är honans sexlust med tillhörande erotiska signaler, allt utlöst av ägglossningen. Ytterst är det alltså honans ägglossning som garanterar att båda könen ställer upp när fortbeståndet kallar. Genom att brunstcykeln fyller en så fundamental funktion i däggdjurs reproduktion och sociala liv, framstår människans förlust av denna som minst lika motsägelsefull som tvåbenthet och pälslöshet.

Vi vet inte om vår sista fyrbenta förmoder hade lika tydligt signalerade erotiska lockbeten som en nutida schimpanshona. Men brunstbaserad reproduktion hade hon. Den måste alltså ha försvunnit någon gång under eller efter artsplittringen. Jag sätter en slant på att det hade med tvåbentheten att göra. Enligt traditionell uppfattning gick brunsten förlorad sedan människan hade etablerat sig som tvåbent jägare eller samlare på savannen. Trots bristande faktaunderlag och frånvaro av inre logik, evolutionär trovärdighet och social insikt har denna förklaring till brunstens försvinnade vunnit stort gehör.

Ungefär så här har man tänkt sig saken. Eftersom insamling och jakt krävde långa utflykter fick kvinnor och barn vackert stanna hemma på ett basläger dit mannen bar förnödenheter för gemensam fördelning och konsumtion. Men om urkvinnan var i brunst kunde hon inte avhålla sig från att prassla med andra karlar. När detta gick upp för vår urman fylldes han av svartsjuk vrede. Inte blev han gladare när han insåg att han inte kunde vara säker på att de barn hans kvinna födde verkligen var hans. Allt detta ledde till en aggressiv manlig konkurrens om kvinnornas gunst, som rubbade harmonin i hela gruppen. Men evolutionen stod inte rådvill. Raskt trollade den bort roten till det onda, urkvinnans brunst, för att i stället göra henne lite lagom sexuellt mottaglig för jämnan. På så sätt kunde kvinnan binda en man till sig i en fast parrelation och få den försörjare, medhjälpare och beskyddare som hon så väl behövde som barnavårdare ute på savannen. Eftersom ägglossningen nu inte längre signalerades, blev mannen tvungen att hålla fast vid och kontrollera sin kvinna för att vara säker på att de barn han investerade i var hans. Därmed slapp han också sexuell konkurrens och kunde i lugn och ro ägna sig åt att i enlighet med släktselektionens bud främja de egna genernas fortbestånd.

Enligt denna tanke var bortfallet av brunsten evolutionens listiga metod att främja uppkomsten av »positiva» mänskliga sociala institut som etablerad hemmabas, traditionellt samlare-jägareliv, monogami, äktenskaplig trohet, altruism och traditionella västerländska könsroller. Ett praktfullare exempel på evolutionär efterrationalisering får man leta efter. Inte heller kan man ta ett resonemang på allvar som förutsätter det som skulle bevisas. Utgår man från att mannen blev förgrymmad över den sexuella konkurrensen om en viss kvinna, antar man ju att han redan från början hade avancerade monogama böjelser.

Tanken att urmannen aggressivt bevakade sin sexuella ensamrätt till en bestämd kvinna knyter an till traditionell kristen manlig äktenskapssyn men också till de patriarkaliska savannbabianer, som man gärna jämförde med medan man ännu trodde att människan blev tvåbent ute på savannen. Men urmänniskan etablerade sig som sagt inte på savannen förrän flera miljoner år efter artsplittringen. For övrigt är babianen oss en ganska avlägsen släkting evolutionärt sett. Som tolknings-modell saknar babianhannens aggressiva haremsbevakning all relevans för urmänniskans sexuella och sociala liv. Detta bör i första hand tolkas utifrån schimpansernas sexliv som är tämligen befriat från manlig aggressivitet och stark konkurrens. Jared Diamond har för övrigt påpekat att hos gorillor, gibbonapor och många andra djur är permanent sex inte alls nödvändigt för att hannar och honor skall hålla ihop i fasta sociala relationer.

Ingenting talar heller för att urmannen regelmässigt gav sig ut på jakt. Även om så hade varit fallet gjorde han det knappast ensam utan likt schimpanshannar och män bland okomplexa jägare i sällskap med de andra herrarna i flocken. Och varför skulle den svartsjuke urmaken vara så dum, att han lämnade sin kvinna just i det ögonblick då hon efter åratals väntan äntligen hade gått i brunst? För övrigt finns det inte något känt arkaiskt jägaresamhälle där mannen fraktar hem byte bara till sin egen familj. Han gör det alltid till en större grupp.

Evolutionen brukar inte heller trixa så till den milda grad med reproduktionen bara för lite naturlig manlig sexuell konkurrens om brunstiga honor. Hur aggressiv sådan konkurrens än kan vara bland vissa polygama primater, brukar den inte leda till att brunsten försvinner. Olika sociala strategier håller aggressionen på en hanterbar nivå. För schimpanser tycks den sexuella konkurrensen inte vara något stort problem. Även om högrankade hannar kan ha vissa fördelar, hanteras saken med betydande generositet och tolerans hannar emellan. Och i en stabil gorillaflock brukar den silverryggade ledarhannens ensamrätt till flockens honor ofta lugnt accepteras av övriga hannar trots att de flesta därmed inte får para sig alls eller bara lite i smyg.

Före Homo skedde knappast så stora förändringar i urmänniskornas miljö att kvinnan hade mer anledning än schimpanshonan att lägga sig till med privat försörjare. Dessutom antyder benfynden att det var först med Homo som småbarnsstadiet började förlängas och barnen kanske blev beroende av föräldrars skydd och försörjning lite längre än tidigare. Det enda som talar för att urkvinnan tidigt blev mer beroende av andra är enligt min mening att mamman som tvåbent måste bära sina småbarn som inte själva kunde klänga sig fast vid hennes kropp.

En annan förklaring till förlusten av brunsten som föreslagits är att kvinnan slutade att öppet skylta med sin ägglossning och blev permanent sexuellt mottaglig för att hindra främmande män att döda hennes ungar enligt släktselektionens princip om att gynna de egna genernas framgång. Genom att ingen man längre visste när kvinnans ägglossning ägde rum och då hon kopulerade med flera olika män måste dessa avstå från barnamord eftersom ingen man kunde veta vilka ungar han var pappa till.

Låt oss bortse från att detta förutsätter att brunsten inte försvann förrän man börjat förstå sambandet mellan kopulation och barnafödande. Detta kan tidigast erectus ha haft förstånd till. Utgångspunkten för denna hypotes var modeuppfattningen om mäns infanticid som utgick från myten om släktselektion. Hela idén motsägs också med eftertryck av våra kusiner schim-panserna som trots sin tydligt signalerade brunst har begränsad manlig sexuell konkurrens och mindre infanticid utförd av hannar än de flesta andra primater. Ingenting tyder heller på att ett traditionellt boplatsbaserat jägarliv började utbildas före Homo eller tidig erectus.

Trots att högrankade schimpanshannar ofta har lite större reproduktiv tillgång till honor när dessa är som mest älskogskranka vid ägglossningens topp och därför kanske blir pappor något oftare än andra, brukar alla schimpanshannar bete sig vänligt mot alla ungar. I en gorillaflock visar alla hannar stor vänlighet mot flockens ungar trots att dessa huvudsakligen är silverryggens. Primathannars behandling av ungar styrs inte heller primärt av en instinktiv omsorg om de egna genernas fortbestånd. Hade en sådan drift funnits och den legat bakom uppkomsten av monogami, skulle monogami vara den vanligaste familjeformen bland däggdjur. Men bara 3 procent av däggdjuren och 10 procent av primatema är monogama. Den överlägset vanligaste sociala könsrelationen är manlig polygami, så kallad polygyni. Inte heller populationsbiologisk teori kan således ge stöd åt tanken att urmänniskan förlorade sin brunst for att möjliggöra monogami.

I sentida mer ursprungliga samhällen har människors sociala och sexuella system betydligt större likhet med schimpansers än med andra människoapors. Detta måste i ännu högre grad ha gällt de äldsta urmänniskorna. Ingen schimpanshanne brukar ha större problem med att få sina sexuella önskemål tillfredställda när en hona i flocken är i brunst Vad skulle för övrigt urmannen ha för sexuella fördelar av att brunsten försvann till förmån för fasta parrelationer? Tvärtom skulle reproduktiv monogami ha begränsat mannens sexuella möjligheter eftersom han då vackert fick hålla tassarna borta från andra kvinnor och finna sig i långa perioder av avhållsamhet när hans egen kvinna hade fött barn.

Vilken tanke förresten, att brunstens försvinnande skulle ha hindrat urkvinnan att ha sexuella relationer med andra män. Medan schimpanshonan kan välja sexualpartners bara under några korta brunstperioder vart tredje-fjärde år, fick urkvinnan efter att ha förlorat sin brunst samma möjlighet som mannen att ha sex hela året om med vem hon ville närhelst det roade henne. Dessutom blev hon sexuellt intressant lika mycket för andra karlar som för den förhoppningsfulle maken. Så om urmannen försökte lägga beslag på en privat sexpartner när brunsten försvann hoppade han i galen tunna. För övrigt hade brunst mycket väl kunnat förenas med monogami, bara mannen likt den monogama Gibbonapan hållit ett vakande öga på maka och lystna medbröder vid de sällsynta tillfällen makan var i brunst.

Brunsten försvann alltså snarare trots än på grund av ökad manlig sexuell konkurrens och social spänning i flocken. Det antyder att starka selektionskrafter var i farten.

Bland monogama djur brukar hannen aggressivt bevaka familjereviret och honans ärbarhet Det finns inget i våra närmaste släktingars eller i nutida människors beteende som ger anledning att anta något liknande för urmänniskans del. Om monogami började uppträda tidigt var det snarast i form av en social monogami med starka polygama sexuella förtecken.

Det är här storleken pä testiklarna kommer in i bilden. Som Roger Short först uppmärksammade, råder hos många primater, till exempel människoapor, ett ungefärligt samband mellan testiklarnas storlek och mönstret för reproduktion. Ju större konkurrens om att befrukta honorna och ju fler hannar som honorna brukar ha samlag med under brunsten, desto större testiklar. De hannar som producerar många spermier har större möjlighet att befrukta honor än de som producerar färre spermier. Gorillan har små testiklar eftersom den dominerande hannen nästan har sexuell ensamrätt till honorna. Schimpansen har stora testiklar eftersom praktiskt taget alla hannar har samlag med varje brunstig hona. Storleken på människans testiklar ligger ungefär mitt emellan schimpansens och gorillans. Det stämmer med att parrelationerna i de flesta mänskliga samhällen snarare är permanent sociala än permanent sexuella. Storleken på mannens testiklar anses därmed i stort spegla reella mönster för mänsklig reproduktion genom långa tider och motsäga tanken på en tidig utveckling av sexuellt trofast monogami

Man möter också andra förklaringar till förlusten av brunsten, som på liknande efterrationaliserande sätt antar att endera könet hade reproduktiva eller sociala fördelar av att brunsten försvann. Flertalet har det gemensamt, att de borde ha varit lika tillämpliga på många andra primater. Ändå har så gott som alla dessa kvar sin kära brunst. För övrigt är det svårt att se vilka evolutionära fördelar som brunstens försvinnande skulle ha haft under normala förhållanden.

Den traditionella förklaringen till brunstens försvinnande skiljer sig alltså föga från många försök att förklara tvåbentheten. Man börjar i fel ända. I stället för att formulera en hypotes utifrån en specifik evolutionär situation gluttar man i facit. Där tycker man sig finna nyckelbegrepp för sann mänsklighet i stil med tvåbenthet, hårlöshet, monogami, äktenskaplig trohet, kärnfamilj, arbetsfördelning, boplatsstrategi, jägare-samlareekonomi, talat språk, matfördelning, altruism och jag vet inte vad. I antropocentrisk yra tillmäter människan sedan dessa fenomen ett evolutionärt egenvärde, som vore de förutbestämda mål för någon välvillig evolutionär makt.

Många hypoteser om varför människan lämnade brunstens breda väg utgår alltså från felaktiga sakförhållanden, är självmotsägande eller går i cirkel. De förutsätter också selektionsprocesser som är så alldagliga att de inte kan ha haft den evolutionära kraft som måste ha krävts för det avsteg från naturens ordning som förlusten av brunsten innebar. En så unik händelse som bortfallet av brunsten kan enligt min mening bara förstås i ljuset av en lika unik evolutionär situation. Om monogami, kärnfamilj, jägaretillvaro, systematisk matfördelning, boplatser och liknande ting alls hade med bortfallet av brunsten att göra, var sambandet snarare det motsatta.

Däggdjur i trakter med stora årstidsskillnader och ojämn mattillgång föder ofta sina ungar under den årstid som ger ungarna maximal överlevnadschans. De förlägger därmed sin brunst och parning till en föregående årstid, allt efter dräktighetens längd. Annorlunda är det med många tropiska däggdjur som lever i stabila miljöer med begränsad årstidsvariation (jag bortser från grupplevande aphonor och kvinnor där brunst respektive menstruation ibland kan samordnas genom sociala eller hormonella stimuli). Sådana arter saknar ofta särskild brunstsäsong och parar sig och föder ungar lite hur som helst under året i enlighet med honornas individuella rytm för ägglossning och brunst. Så är det med många primater även om en lätt årstidsfluktuation kan spåras hos exempelvis schimpans och gorilla. Även människan parar sig och föder barn i stort sett när som helst under året oavsett yttre miljö, frånsett högst marginella årstidsvariationer. Detta kan alltså vara ett evolutionärt arv från ett ursprungligt liv i en relativt stabil tropisk miljö.

Det är i så fall anmärkningsvärt att mönstret kunnat bibehållas i tusentals generationer i tempererade och kalla klimatområden där annars de flesta däggdjur, även primater, har säsongsbunden reproduktion. Man kan tycka att det skulle ha varit en enkel sak för evolutionen att återge människan hennes brunst-cykel och att låta den samordnas med lämplig årstid. Att så inte har skett antyder att den brunstlösa reproduktionen hade blivit en biologiskt djupt rotad mekanism långt innan man hamnade i en miljö där säsongsbunden reproduktion skulle ha varit naturlig.

Det faktum att människan överallt på jorden parar sig och framgångsrikt föder upp sina spädbarn utan nämnvärd hänsyn till årstider antyder att hon mycket tidigt hade nått för ändamålet tillräcklig intelligens, erfarenhet, kunskap, social organisation, kulturell kapacitet och förmåga att kommunicera. Denna kritiska nivå kan ha uppnåtts redan för 2,5 miljon år sedan då människan började ta klart årstidsskiftande, halvöppen terräng i besittning och kort därpå inledde sin kolonisationsresa utanför Afrika.

Den unika avsaknaden av brunstsystem kan alltså enligt mitt förmenande bara förstås i ljuset av en lika unik evolutionssituation. Det är svårt att peka ut någon annan sådan situation än den som gav upphov till vår lika unika tvåbenthet. Därmed leds vi än en gång tillbaka till tiden för artsplittringen.

Menstruation och ägglossning
Först måste vi se lite närmare på våra närmaste släktingars reproduktion. Hos schimpansen infaller brunsten kring tiden för ägglossningarna och menstruationen i sin tur mitt emellan dessa. Detta inträffar ungefar var 36:e dag, hos dvärgschimpansen som har lite mer utdragen och oregelbunden brunstcykel, ungefär var 42:a dag. Båda arterna har samma kortvariga ägglossning som människan, blott en eller annan dag. Hos den vanliga schimpansen varar brunsten 10 till 12, hos dvärgschimpansen bortåt 20 dagar. I praktiken ser dock denna cykel annorlunda ut. Vilda honor av den vanliga schimpansen har inte brunst, ägglossning och mens oftare än vart 4-5 år, vilket motsvarar den sammanlagda tiden för graviditet med efterföljande amning, eller om man så vill, avståndet mellan ungarna.

Precis samma mönster finner vi hos sentida naturfolk. Hos rörliga jägare-samlare lägger graviditet och amning i regel 3-4 år mellan varje period av ägglossning och menstruation. Samma ordning måste ha gällt allmänt innan det fanns adekvat ersättning för modersmjölk och innan ekonomiska faktorer motarbetade en naturenlig amning på barns villkor - med andra ord under hela vår utvecklingshistoria och under större delen av den moderna människans tid.

Det innebär att majoriteten av alla kvinnor före den bofasta tiden - på många håll före de allra senaste generationerna - endast hade ett begränsat antal menstruationer och ägglossningar under sitt liv. Kontrasten är stor till nutida kvinnor som frånsett kortare avbrott har ägglossning och menstruation varje månad under hela sitt reproduktiva liv. Detta som brukar ses som tingens naturliga ordning är alltså en biologisk anakronism av stora mått. Till saken hör att antalet barn per födande kvinna numera är litet, att många barn endast ammas under kort tid och med låg intensitet och att många kvinnor överhuvudtaget aldrig blir gravida. Som en effekt av modern livsföring har dessutom tidpunkten för den första menstruationen på några generationer sjunkit ner till de tidiga tonåren. I stället för 10 till 15 gånger som naturen tänkt saken, har en kvinna idag ägglossning och menstruation omkring 400 gånger under sitt reproduktiva liv. Samma förhållanden kan vi ibland möta bland vilda människoapor. Sterila honor, liksom honor i fångenskap som inte tillåts para sig, har precis som moderna kvinnor månatlig ägglossning och menstruation. Honor i fångenskap tenderar likaså att börja menstruera tidigare än vilda honor.

Det förvånar att detta självklara evolutionära perspektiv inte i högre grad tillåts belysa frågan om de fysiska och psykiska besvär i samband med ägglossning och menstruation som är så vanliga i det moderna samhället En så fundamental och urgammal biologisk mekanism som ägglossningen borde inte vara förenad med sådana problem. Ständigt upprepade ägglossningar och menstruationer är ett uttryck för en permanent kulturell rubbning av systemet som evolutionen inte haft en möjlighet att ta itu med. Naturen har helt enkelt inte rustat oss för att möta de fysiologiska påfrestningar som månatlig ägglossning och menstruation från och med tidiga tonår innebär.

Hos vanliga schimpanser varar brunsten 10 till 12, hos dvärgschimpansen 20 dagar. Tiden för ägglossningen är däremot som hos alla primater och däggdjur kort, en eller annan dag, förmodligen därför att den fysiologiskt sett är så kostsam. För att honan verkligen skall bli befruktad under den korta tid ägglossningen varar, börjar brunsten något före och fortsätter något efter ägglossningen. Under denna tid parar sig schimpanshonan med stor entusiasm, ofta med många hannar, även om det händer att hon nöjer sig med några få eller en enda. Den vanliga schimpanshonan är sexuellt aktiv bara när hon är i brunst, och det är i regel bara då som hannen är intresserad av samlag. Medan honans brunst styrs av hennes individuella rytm för ägglossning, väcks hannens sexuella intresse normalt till liv av honans brunst. Mellan brunstperioderna är båda könen vanligen ointresserade av sex. Desto större är den erotiska aptiten under brunsten. Genom att ägglossningen äger rum mitt under brunsten, sker parning garanterat alltid när chansen för befruktning är som störst.

Människan är nästan ensam bland högre däggdjur om att ha övergivit denna av evolutionen utmejslade metod för livets fortbestånd. Detta går därför inte att förklara med hänvisning till förhållanden som är evolutionärt fördelaktiga bara i största allmänhet, som normala skiftningar i omvärlden orsakade av normala klimatfluktuationer. Förlusten av brunsten måste sättas i samband med en unik evolutionär situation som skapat ett starkt selektionstryck mot just förlust av brunsten eller gjort den överflödig. Jag har svårt att se någon annan situation än den som ledde till tvåbentheten.

Jag tar mig nu friheten att ytterligare lätta litet på förlåten till schimpansens sängkammare. Massmedia brukar lystet skildra dvärgschimpansens liv som en enda lång gruppsexorgie, där kättjefulla honor kastar sig mellan heterosexuella samlag och lesbiska utsvävningar och där hannarna får stånd av spänningen bara det råkar serveras lite extra godsaker. Visst är bonobon något av primatvärldens sexatlet och visst har man en sexuell överkonsumtion i förhållande till reproduktionens krav. Men bilden är ändå överdriven. Vad skulle inte dvärgschimpansen ha haft att säga om människans sexliv om detta hade utspelats på gator och torg i fullaste dagsljus. I själva verket fyller den erotiska övertonen i bonobons tillvaro ungefär samma sociala funktion som den vanliga schimpansens ivriga men mer platonska kyssande, kramande och fysiska berörande. Bonobons färgstarka sexualliv har en klart aggressionsdämpande och socialt lugnande effekt som gör deras tillvaro mindre präglad av konflikt och aggression än livet hos den vanliga schimpansen och många andra primater. Att bonobons sexuella aktivitet utanför ägglossningen har sociala och inte reproduktiva funktioner framgår tydligt också av att deras ägglossning är lika kort som den vanliga schimpansens och människans.

Schimpanshannen liknar människomannen i den meningen att han i princip alltid håller fysiologisk beredskap för parning. Ingen schimpanshanne undgår att lägga märke till när en hona går i brunst. Hennes sköte sväller upp, antar en rödaktig färg och utsöndrar en upphetsande doft. Till råga på allt närmar sig honan ofta en utvald älskare baklänges med det blossande skötet i vädret. Den schimpanshanne som kan motstå en sådan invit är knappt född. Å andra sidan brukar älskogsstunden stökas över på några röda sekunder, samlag tar i genomsnitt 7 sekunder för den vanliga schimpansen, 12 för bonobon. I gengäld upprepas de desto oftare. Gorillan ägnar akten obetydligt längre tid.

Brunstsignalerna slås ut
När man diskuterar effekterna av tvåbentheten, uppehåller man sig mest vid förmågan att gå och springa och att uträtta saker och ting med armar och händer. Följderna för reproduktion och barnavård förbises ofta.

Det här beskrivna sexuella grundbeteendet under brunsten återfinns i stora drag hos alla människoapor och många andra högre primater. Det måste därför ha gällt också våra närmaste primatförfäder. Men när man en dag reste sig på två ben, kom honans aromatiska och visuella parningssignaler till stor del att förlora sin verkan och hela parningsmönstret föll i spillror.

Genom att människoapor och apor i grunden är fyrbenta, har de skötet riktat bakåt även när de tillfälligt står upp. Så måste det ha varit även för våra sista fyrbenta förmödrar. Men så kom tvåbentheten och gjorde den nästan vågräta ryggraden lodrät. Vinkeln mellan bäcken och lårben rätades ut samtidigt som bäckenets övre del försköts bakåt och dess nedre del framåt och därmed också hela underlivet med livmoder, vagina och allt. Ytligt sett var det som om det bakåtriktade skötet försköts nedåt och in mellan låren för att till slut dyka upp på framsidan.

Som jag tidigare berört torde övergången till tvåbenthet evolutionärt sett ha genomförts genom att primatfostrets raka skelett och framåtriktade sköte överfördes till vuxenstadiet genom en neoten selektionsprocess. Både urmänniskors och moderna människors skelett signalerar att tvåbentheten tillkom snabbt utan långdragna evolutionära mellanlägen.

Människoblivandet markeras i första hand av övergången till tvåbenthet. Det är därför viktigt att notera att redan tidiga urmänniskor hade en fullt upprätt kroppsställning, även om smärre drag länge erinrade om livet som trädlevande människoapa. De grundläggande skelettelementen i form av ryggrad, bäcken, ben och fötter är alla väl anpassade till den upprätta gången. Att tvåbentheten tillkom redan i samband med artsplittringen stöds av nya fynd av ben efter 6 miljoner år gamla, klart upprättgående urmänniskor. Därav följer att det framåtriktade skötet är minst 6 miljoner år gammalt.

För att primathannen verkligen skall vara på alerten under den korta tid som ägglossningen varar, annonseras honans ägglossning av för hannen oemotståndliga signaler. Men eftersom människoapor och apor har ett ganska svagt luktsinne, kräver reproduktionen närkontakt mellan hannens nos och honans könsorgan. Så är också deras fyrbenta värld så vist inrättad, att hannen alltid promenerar omkring med nosen i höjd med honans sköte. Han bara kan inte undgå dess förföriska dofter när honan går i brunst. Fyrbentheten som sådan är således en garanti för att primathannens sexuella lust skall väckas i god tid före ägglossningen. Den är en omistlig beståndsdel i primaternas reproduktiva system.

Vad hände när våra förfäder reste sig på två ben? Ja honans erotiskt inbjudande fyrbenta ställning rök all världens väg. Nu växte avståndet från urkvinnans sköte till urmannens näsa och ögon tusenfalt, från någon millimeter till mer än en meter. Efter att tidigare ha varit exponerat som på fat blev nu honans sköte plötsligt avlägset och svårtillgängligt. Hannen kunde inte längre på vanligt primatvis närgranska skötets tillstånd med hjälp av sitt doftsinne. Det urgamla erotiska baknosandet upphörde att fungera och urmannens hjärna nåddes inte längre av de magiska doftsignalerna från ett brunstigt sköte. Hela det primatliga brunstsystemet sattes ur spel. Detta motsägs inte av att människor än i dag utsöndrar och i viss mån omedvetet påverkas av feromoner och andra kemiska sexualsignaler från till exempel armhålorna. Den effekten är försumbar.

Vi vet inte om våra sista fyrbenta primatförmödrar signalerade sin brunst genom skötessvullnad på samma sätt som schimpanser och dvärgschimpanser eller med en mer diskret signal som gorillan. Szalay och Costello har antagit att en eventuell svullnad måste ha varit så besvärande när urkvinnans sköte genom den nya tvåbentheten pressades in mellan låren att den snart selekterades bort. Det är möjligt. Själv tror jag att skötes-svullnad och skötesrodnad selekterades bort främst därför att de blev verkningslösa som parningssignaler när avståndet till urmannens näsa blev så långt och skötet doldes av en färsk neoten hårbuske.

Om det var så att tvåbentheten uppstod under en vattentillvaro blev problemen ännu större. I vattnet skulle de primatliga aromatiska och visuella parningssignalerna definitivt ha satts ur spel. Ett av brunst öppet exponerat sköte skulle dessutom ha utsatts för vattenburna infektioner. Effekten skulle ha blivit nedsatt fruktsamhet och minskat intresse för sex hos urkvinnan. En vattentillvaro skulle ytterligare ha bidragit till brunstens försvinnande.

Det faktum att brunsten kommit att ersättas av permanent kvinnlig sexualitet antyder att brunsten rent av blivit evolutionärt ofördelaktig genom tvåbentheten.

Primathonans sköte utsänder kraftiga aromatiska och visuella locksignaler eftersom honans kättja inte ensam kan garantera att hannarna är ordentligt på hugget under den korta ägglossningen. När signalerna från skötet inte längre gick fram, måste de ersättas av andra. Som Morgan och andra framhållit är kvinnans viktigaste erotiska signaler numera av mer permanent natur. Hit hör de mjukt rundade kroppskonturer som hänger samman med det underhudsfett som endast vattenhypotesen hittills kunnat ge en rimlig förklaring till. Hit hör hos båda könen ett helt batteri av omedvetna och medvetna rörelser, hållningar, gester, ansiktsuttryck, blickar, ord och tonfall. Inte heller pälslösheten skall glömmas, människans nakna släta skinn blev en ny erotisk signal med nya erogena ytor. Man kan se dessa permanenta erotiska signaler som en ersättning för den minskade intensiteten i honans ursprungliga brunstkättja. Med permanent sexualitet, permanenta parningssignaler och kanske fortfarande en något förhöjd sexlust vid ägglossningen, var urkvinnans befruktning ändå alltid bara en tidsfråga.

För de nyligen tvåbentas överlevnad gällde det nu att tillräckligt många individer var benägna att para sig med varandra trots att männen inte längre stimulerades av traditionella parningssignaler. De urmän som för sin sexuella eggelse var mindre beroende av brunstdofter och anblicken av blossande sköten och som fann mer lockelse i kvinnans spirande permanenta sexsignaler, fick därvid ett kraftigt reproduktivt övertag. Samma sak gällde de urkvinnor som behöll sin erotiska attraktionskraft utan traditionella primatmedel. De honor som var intresserade av sex utan regelrätt brunst blev lättare befruktade än de som accepterade samlag bara under den korta ägglossning som urmannen knappt längre lade märke till. Det gav dem ett reproduktivt försprång som spred deras anlag för intresse för samlag utanför ägglossningen. På så sätt förlorade de ursprungliga visuella och aromatiska brunstsignalerna sin funktion och selekterades steg för steg bort

I motsats till de flesta andra däggdjur, kan honor av alla apor och människoapor rent fysiskt genomföra samlag även när de inte är i brunst. Denna förmåga måste därför ha gällt även våra primatförmödrar vid artsplittringen.

Nu visar det sig att honor av vissa primater, exempelvis dvärgschimpanser, makaker och markattor, är sexuellt aktiva även utanför brunsten. Det händer också att enstaka vilda vanliga schimpanshannar försöker tilltvinga sig samlag med honor som bara är i brunst litet grann eller inte alls, ibland med viss framgång. Dvärgschimpanshonan har betydligt större sexuell aptit än den vanliga schimpanshonan. Förutom att hennes brunst varar längre, är hon ibland sexuellt aktiv även lite före och efter brunsten. Människokvinnans permanenta sexualitet har på så sätt större likhet med dvärgschimpansen än med den vanliga schimpansen. För övrigt är dvärgschimpansens vagina i enlighet med hennes lite rakare skelett något mindre bakåtriktad än schimpansens. Dvärgschimpanserna utför omkring en tredjedel av sina samlag ansikte mot ansikte.

Urkvinnan mötte alltså varken anatomiska eller fysiologiska hinder för samlag under någon del av sin menstruationscykel. Det naturliga urvalet hade därmed ett gott material att utgå från för att hos båda könen sprida genetiska anlag för intresse för samlag utan nämnvärd stimulans av traditionella brunstsignaler. Till slut uppstod ett helt nytt parningsmönster, det typiskt mänskliga, där kvinnans ägglossning inte längre öppet annonserades och befruktning i första hand säkrades genom kvinnans permanenta sexuella parningssignaler och av att hon höll samma permanenta sexuella beredskap som mannen.

Jag har här satt människans förlust av brunsten i samband med uppkomsten av den tvåbenta gången, men den faller också väl in i bilden av en vattenmiljö som mänsklighetens barnkammare.

Kvinnlig orgasm
Mannens och andra handjurs utlösning kräver ingen längre evolutionär utredning. Det skulle inte bli mycket befruktat här i världen utan en gradvis stegrad njutning avslutad med utlösning. Utan en sådan skulle det, när en hona var i brunst, vara ett kopulerande utan ände på ett sätt som hade varit evolutionärt ofördelaktigt. Samma sak om de första urkvinnorna hade utövat sitt nya permanenta sexliv med samma lidelse som de tidigare lagt i dagen under den kortvariga och sällsynta brunsten. Permanent kvinnlig sexualitet är helt enkelt oförenlig med permanent brunstkättja.

Det går inte att ta miste på att primathonor uppskattar sex när de är i brunst. De tar initiativ till samlag minst lika ofta som hannar, och även om de flesta inte visar för oss iakttagbara yttre tecken på regelrätt avslappnande klimaxorgasm, är det mycket som tyder på att många honor upplever orgasm. Honor av dvärgschimpanser skriker ofta till både under det korta samlaget och i samband med lesbiskt umgänge. Honor av vanliga schimpanser och andra primater tycks kunna uppleva orgasm också under lesbisk älskog och onani. I vad mån det är frågan om regelrätt orgasm i mänsklig bemärkelse eller bara starka känslor av njutning är inte alldeles klart men det mesta pekar på det förra. Att honor av Rhesusmakaker och kortsvansade makaker kan få orgasm vid samlag är otvetydigt. Experiment med sexuell stimulering av Rhesushonor har till och med visat att de genomgår ungefår samma kopulations- och klimaxfaser som Masters & Johnson har beskrivit som typiska för moderna kvinnor.

Med tanke på att ett primatsamlag ofta är avverkat på några futtiga sekunder, undrar man hur honans orgasmmekanism - för att inte tala om en mänsklig observatör av densamma - skall kunna hinna med i svängarna. Kanske är det som Sara Blaffer Hrdy har antagit att primathonan når orgasm mindre genom enstaka korta samlag än som en ackumulerad effekt av hannars intensiva näruppvaktning och många korta samlag i tät följd. En brunstig schimpanshona i högform kan hinna med bortåt femtio samlag på en enda dag.


Skötet
Jag ber nu alla kvinnor om tillgift, men någon måste säga det. Era könsorgan sitter upp och ned. I alla fall sett från ett primatperspektiv. Alla andra primater har klitoris och urinrörsmynning i skötets nedre parti och vaginans mynning i dess övre, strax under anus. Hos människan är allting omvänt: anus längst ned, sedan vaginan, därefter urinrörsmynningen och överst klitoris.

Förklaringen är enkel. Vår sista fyrbenta förmoder hade samma bakåtriktade sköte som andra primater. Men när hon blev tvåbent och fick lodrätt skelett och bäcken, försköts skötet liksom genom en pendelrörelse nedåt och framåt för att till slut stanna på framsidan. Dess nedre parti blev därmed dess övre och dess övre del dess nedre. Om det har med tvåbentheten att göra vet jag inte, men avståndet mellan klitoris och vaginan tycks något längre hos människan än hos andra primater.

Hur denna omständighet kan vara så förbisedd är en gåta.

Som man har jag svårt att bedöma de fulla konsekvenserna av att skötet hamnat upp och ned. Men så mycket är klart att när anatomin för primathonans sexuella njutning skulpterades, rimligen på den sjätte dagen, stod inte valet mellan vaginal- och klitorisstimulering. Här gällde både och. Så länge klitoris var belägen under vaginan, kom den automatiskt att under samlaget stimuleras av hannens underliv och pung, den senare särskilt präktig hos schimpansen. Detta finurliga arrangemang blev alltså satt ur spel vid artsplittringen då tvåbentheten vände skötet upp och ner så att klitoris inte längre direkt stimulerades genom samlag.

Även livmoder och födelsekanal kom att förskjutas inbördes.

Tidigare hade födelsekanalen precis som hos fyrbenta primater gått rakt ut från livmodermunnen. Men genom tvåbentheten vreds den i ungefär nittio graders vinkel mot livmodermunnen, låt vara att denna rätas ut strax innan fostret passerar ut vid födseln. I stort sett torde även detta originella anatomiska arrangemang ha rått sedan artsplittringen.

Det faktum att många primathonor tycks kunna få orgasm som en effekt av många samlag antyder att den kvinnliga orgasmens grundläggande fysiologi är av hög ålder. Det sexuella beteendet hos schimpanser, dvärgschimpanser och andra primater ger en vink om att vår sista primatförmoder uppskattade sex när hon var i brunst och att hon kunde få orgasm genom många korta, tätt upprepade samlag. I samband med förlusten av brunsten och övergången till permanent kvinnlig sexualitet tillkom förmågan att få orgasm även under enstaka men i gengäld längre samlag. Det förutsätter i sin tur att urmannen blev i stånd till litet längre samlag än de korta ögonblick människoapor helgar akten. Det faktum att schimpanshannar ofta avbryter sina korta samlag utan att ha fått orgasm antyder att detta är fullt möjligt.

Ett nytt sexualbeteende
Även om primathonans brunst inbegriper en stark sexuell upphetsning, bygger hela systemet på att honan inte blir så tillfredsställd av ett enda kort samlag att hennes intresse för sex avtar innan ägglossningen är över och hon garanterat har blivit befruktad. Brunstreproduktion är med andra ord oförenlig med att honan får en sexuellt avspännande orgasm genom enstaka samlag. Det stämmer med att primathonor tycks erfara en ganska långsam sexuell stegring och kanske får orgasm först genom flera korta samlag i följd. Det står också i samklang med den skillnad i upphetsningstempo som påvisats mellan kvinnor och män liksom med den ofta mindre goda koordinationen mellan manlig och kvinnlig orgasm som tycks tillhöra vårt släktes arvedel. Trots att primathonan inte behöver få orgasm för att bli befruktad är hennes förmåga att få orgasm evolutionärt djupt förankrad. Urvalsmekanismen har rimligen bestått i att orgasmnjutning inspirerat honor till sådan sex som lett till befruktning. Förmågan till njutning genom orgasm kan sedan ha fått ännu större selektivt värde när brunstkättjan ebbade ut till förmån för permanent sexualitet.

Jag har antagit att vår förmoders aromatiska och visuella parningssignaler slogs ut som en effekt av tvåbentheten, med eller utan bistånd av ett vattenliv. Risken blev då att hannarna inte intresserade sig för parning under den korta tiden för ägglossning. Å andra sidan föddes genom selektionens försorg allt fler honor med konstant parningsberedskap och allt fler hannar som var beredda att para sig utan stimulans från traditionella brunstsignaler. I takt med att luktsignalerna och den synliga skötessvullnaden minskade utbildades kvinnans visuella sexualsignaler. Utvecklingen mot ett typiskt mänskligt sexualmönster skulle inte ha varit möjlig om inte honans temporära brunstlidelse hade ersatts av permanent kvinnlig sexualitet och större förmåga att uppnå orgasm under enstaka men lite längre samlag, oavsett när i den reproduktiva cykeln. Det förutsätter att urmannen blev kapabel att genomföra lite längre enskilda samlag än en primathanne normalt klarar av. Den evolutionära urvalsfaktorn kan ha varit ett kvinnligt behov av längre samlag nu när klitoris fick mindre direkt stimulans än tidigare. Primathonans periodiska brunstkättja och troliga orgasm genom täta korta samlag ersattes således av samma permanenta samlagsberedskap som manskönet alltid haft, av kvinnlig sexuell njutning utan brunst och förmåga till orgasm genom enstaka men i gengäld längre samlag.

Även om kvinnans hormonellt styrda tillfälliga erotiska doftinstrument inte helt har försvunnit, har de ändå i allt väsentligt ersatts av permanenta parningssignaler i form av yttre kroppsformer och rörelser. Mannen har på detta sätt kommit att bli den enda primathanne som permanent utsätts för erotiska signaler från det motsatta könet

Inte att undra på att mannen genomsnittligt tycks bli lättare sexuellt stimulerad av anblicken av en naken individ av motsatt kön än andra primathannar och kvinnor. Kanske är det en del av förklaringen till att han är mer sexuellt påstridig, överspänd och oberäknelig än de flesta andra primathannar.

Det ursprungliga primatliga brunst- och parningssystemet omvandlades således till vårt unika mänskliga sexualbeteende där kvinnan precis som mannen är fysiologiskt parningsberedd alla dagar året om. Den som letar efter något som verkligen skiljer människan från de flesta andra djur har här ett präktigt åskådningsexempel. Till sist är det bara att konstatera att ett reproduktivt system, där honan inte har nämnvärd brunst, inte tydligt signalerar sin ägglossning, alltid är sexuellt kapabel samt avger permanenta visuella sexuella signaler i reproduktivt hänseende fungerar blott alltför väl. Är det något som människosläktet inte har problem med så är det reproduktionen.

Neotena urvalsprocesser
Kanske utbildades dvärgschimpanshonans sexuella särdrag först i samband med eller efter att de två schimpansarterna gått skilda evolutionära vägar för 2,5 miljoner år sedan. Takayoshi Kano har noterat att dvärgschimpanshonans sexuella beteende liknar det vi möter hos den unga honan hos vanliga schimpan-ser vars brunstkättja sträcker sig lite längre än ägglossningen jämfört med den vuxna honan. Kano menar att dvärgschimpanshonans förlängda brunstaktivitet evolutionärt sett har uppstått genom en neoten utvecklingsprocess som förskjutit ett »tonårsmässigt sexualbeteende upp i vuxenåldern. Med hänvisning till att foster och nyfödda ungar hos fyrbenta människoapor har rakt skelett och framåtriktad vagina har jag föreslagit att tvåbentheten evolutionärt förverkligades genom en neoten evolutionsprocess och att skötet därmed flyttades till framsidan som en sekundär anatomisk effekt. Det faktum att dvärgschimpansen har en något rakare kroppshållning, en större benägenhet att förflytta sig på två ben, ett något mindre bakåt-vänt sköte och något mer hår på huvudet än den vanliga schimpansen är helt i linje med Kanos tolkning om neoteni. Jag antar därmed att utvecklingen av urkvinnans permanenta sexualitet påskyndades genom den neotena selektionsprocess som realiserade tvåbentheten.

Eftersom det genetiska avståndet mellan människan och de båda schimpansarterna är detsamma, kan de större likheterna mellan människa och dvärgschimpans ifråga om anatomi och sexualbeteende tillskrivas neoten parallellutveckling. Men de neotena dragen i bonobons sexuella beteende och hennes neotena anatomi är ändå mycket mindre påfallande än hos människan. Hennes sköte är visserligen mindre bakåtriktat än den vanliga schimpansens men ändå bakåtriktat, och hennes sexuella aktivitet utanför ägglossningen ligger ungefär mitt emellan den vanliga schimpansens och kvinnans.

Penis
Mannens penis är genomsnittligt större än de flesta andra primaters, både större än hos primater i allmänhet och vad storleken på mannens testiklar teoretiskt låter antaga. När vår sista fyrbenta primatförfader reste sig på två ben och bäckenet rätades upp blev effekten på penis inte så stor. Hos en fyrbent primat är nämligen penis i motsats till skötet inte vänd bakåt och inte förankrad i bäckenpartiet. Placerad under kroppen och vänd rakt nedåt eller snett framåt är den fyrbenta primathannens penis automatiskt riktad framåt eller framåt uppåt när han intar sin halvstående eller stående samlagsställning.

Låt oss återvända till den situation när vi blev tvåbenta och skötet började förskjutas framåt. Penis bör rimligen under en period varit mer eller mindre gömd mellan benen. Samlag kan då ha varit ett knepigt företag, oavsett bakifrån eller framifrån. Ju mindre penis, desto svårare blev det för spermierna att nå fram till ägget inne i livmodern, särskilt som slidan nu hade förskjutits till ett läge i nittio graders vinkel mot livmodermunnen. Urmän med längre penis fick i denna situation en reproduktiv fördel. En erigerad människopenis är genomsnittligt trettio procent längre än vaginan. Det kan ha varit de extra centimetrar urmannen behövde för att överhuvudtaget komma till skott under den kritiska period då skötet varken var riktat bakåt eller framåt. Människans stora penis skulle i så fall ha samma evolutionära bakgrund som så mycket annat, vår unika tvåbenthet.

Det finns ett undantag från det allmänna primatmönstret – dvärgschimpansens penis – som i erigerat tillstånd är betydligt längre än den vanliga schimpansens. Den är rent av längre än människans om än av klenare dimensioner. Detta är kanske inte en tillfällighet Med sitt något rakare skelett och mindre bakåtriktade vagina har bonobon likt människan en benägenhet för samlag både bakifrån och framifrån. Den kraftiga svullnaden av skinnet runt honans sköte - upp till femtio gånger ursprunglig storlek — sätter bonobohannen i ungefär samma sits som urmannen befann sig i närmast efter artsplittringen med krav på extra lång penis.

Mannens penis saknar det lilla inre ben som håller primatens penis en smula utsträckt även när den inte är i aktion. Ett sådant arrangemang går an för en fyrbent som bär sin utrustning i tryggt förvar mellan fyra ben. Men för urmannen som just rest sig på två ben var det nog inte nådigt att ta sig fram i en snårig skogsterräng med sitt ömtåliga, nyförstorade och för reproduktionen livsviktiga organ pekande rakt ut från sitt fundament

Även ett eventuellt vattenliv hade medfört olägenheter. Penisbenet var helt oförenligt med upprätt gång och selekterades snart bort. Mannens penis har troligen utmärkts av sin för primater ovanliga storlek och sladdrighet alltsedan tidig urmänniskotid.

Bisexualitet
När det gäller djur tar vi ofta för givet att deras sexualitet uteslutande är inriktad pä fortplantning och därför enbart är heterosexuell. Något annat har jag heller aldrig sett fört på tal angående urmänniskor eller tidiga utvecklade människor. Men så enkelt är det knappast. Som Bruce Bagemihl nyligen har visat i en stor sammanfattning av ämnet, förekommer homosexuellt beteende bland alla slag av högre djur och i lika mån hos båda könen. Liksom onani uppträder homosexuellt beteende ofta i en omfattning och i former som inte avviker särskilt mycket från mänskliga förhållanden. Helt klart är också att homosexuellt beteende och onani hos djur ofta bara handlar om att tillfredsställa den sexuella driften inom ramen för en dominerande heterosexuell läggning. Men samtidigt tycks en del individer också fallna för ett mer stadigvarande homosexuellt beteende som ibland rent av är kopplat till långvarig parbildning inom samma kön, som till exempel bland vissa monogama fåglar. Homosexuellt beteende förekommer hos urmänniskans alla nu levande nära släktingar: schimpanser, dvärgschimpanser. gorillor och orangutanger, bland honor såväl som hannar. Särskild uppmärksamhet har bonobons företagsamma bisexualitet tilldragit sig.

Eftersom ingen av de stora människoaporna är monogama har de heller inga fasta homosexuella relationer. Däremot tycks en del individer vara mindre heterosexuellt och mer homosexuellt aktiva än andra. Hos schimpanser bidrar honans brunstkättja och deras fria kärleksordning till att homosexuellt beteende och onani alltid är underordnad deras heterosexualitet.

Jag utgår därför ifrån att bisexualitet var allmän inte bara hos våra sista fyrbenta släktingar utan också hos urmänniskor och hos alla deras efterkommande ända till den moderna människan. Jag räknar med att majoriteten av urmänniskorna var starkt heterosexuella men att båda könen dessutom hade en ganska vidlyftig repertoar av homosexuella beteenden som ett generellt tillägg till sitt driftsliv.

Jag har antagit att tvåbentheten ledde till att brunsten och brunstsignalerna slogs ut till förmån för permanent sex och att man kanske också började tillämpa social om än inte reproduktiv parbildning. Om detta inverkade på urmänniskors bisexuella och homosexuella beteende är inte lätt att säga. Det är fullt möjligt att ett brunstlöst sexualliv gav enstaka individer mer utrymme att litet mer permanent odla homosexuella böjelser. Människor var ännu långt ifrån att lägga moraliska aspekter på sexuellt beteende.
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande
Tomas
Mångalen


Registreringsdatum: 21 september 2005
Inlägg: 93
Ort: Malmö
InläggPostat: mån feb 20, 2006 16:43    Rubrik: Svara med citat
Nedan följer ytterligare ett utdrag från B.G:s bok. Det kompletterar det ovanstående och anknyter till frågeställningar som tidigare diskuterats i tråden ”Par-relationer och monogami”. Han adresserar bl.a. frågan: Hur kommer det sig att vi är så monogama som vi trots allt är?

Utdrag från kap. 9 – Livsföring och social ordning


s. 239-255

Citat:
Social organisation
Hos få högre djur är vuxna individer sociala enslingar som bara träffas när reproduktionen så kräver. De flesta primater, med människan i spetsen är mycket sociala varelser, av evolutionen tydligt formade för ett liv i sällskap. Mycket tyder på att det enda undantaget i primatvärlden, den ganska solitära orangutangen, är det mer av ekologiskt nödtvång än som ett medfött beteende. Människan är samma högsociala flockvarelse som våra närmaste släktingar schimpansen och gorillan.

Typiskt för flockvarelsen är att hennes behov av social närhet kräver ständigt upprepad tillfredsställelse. En rejäl injektion då och då förslår sällan. De flesta människor har således svårt att fördra längre tids social isolering och små barn även mycket kortvarig ensamhet. Men vi har ändå ett stycke kvar till den afrikanska vildhunden, som verkar olycklig efter bara några minuters avskildhet från flocken. Visst uppskattar många människor precis som den vanliga schimpansen tillfällig avskildhet, men vanligen då i medvetande om att det finns en social gemenskap att återgå till. Det är ingen tillfällighet att isoleringsstraff alltid setts som den hårdaste formen av frihetsberövande och eremitliv som den mest raffinerade formen av andlig självspäkning.

Utan vår flockinstinkt skulle vi människor inte ha mycket till socialt liv utöver vad primär barnavård och reproduktion kräver. Flockinstinkten är navet i vårt sociala liv, den kraft som programmerar oss för komplex social samverkan, för ett liv i fungerande samhällen.

Familjen är ingalunda någon mänsklig uppfinning. Alla högre djur har något slag av familjeordning vars primära funktion är att säkra reproduktionen. Hos alla däggdjur står den digivande honan i centrum, ibland i samverkan med andra honor eller med en eller flera hannar. En del däggdjur, däribland nära 10 procent av primaterna och flertalet fåglar, lever i kärnfamiljer. De flesta andra primater praktiserar ett system med storfamiljer med en grupp närbesläktade honor i centrum tillsammans med en ledarhanne och eventuella unghannar. Genom att människors och människoapors ungar under många år är så beroende av mat, vård, skydd och psykisk trygghet från vuxna. är deras behov av ett familjesystem extra stort. Detta måste ha gällt i lika hög grad för tidiga urmänniskor.

I sentida lågtekniska samhällen tillhör normalt varje individ en kärnfamilj, en utvidgad familj eller en storfamilj, som i sin tur ingår i en större släktgemenskap. I ett modernt västerländskt industrisamhälle däremot är familjerna i regel små, släkterna splittrade och människors sociala kontakter utanför arbetsplatsen ofta ganska begränsade. Det faktum att ett stort antal vuxna i fertil ålder samt äldre, i vissa samhällen även barn, numera permanent lever utanför reella familjesystem är en evolutionär anakronism av väldiga mått. Så är också den av ensamhet plågade flockmänniskan vår tids kanske största sociala problem.

De flesta primater tillämpar manlig exogami, vilket betyder att unga hannar vid könsmognaden flyttar till en annan grupp medan de unga honorna stannar i barndomsflocken. Gorillor har i regel kvinnlig exogami men även manlig förekommer. Till de mycket få primater som systematiskt praktiserar kvinnlig exogami hör dock samtliga schimpanser. Att detta system är evolutionärt djupt förankrat framgår av att det tillämpas med osviklig konsekvens över schimpansernas hela utbredningsområde oavsett miljöns beskaffenhet och oberoende av att de olika huvudgrupperna länge levt isolerade från varandra. Även hos människor dominerar kvinnlig exogami. Manlig exogami med bosättning knuten till hustruns familj är känt bara från 15-20 procent av alla traditionella samhällen, i fråga om antalet berörda individer i ännu mindre utsträckning.

Det kan vara en stor påfrestning för en ung schimpanshona att lämna mamma, syskon och andra kära som hon vuxit upp med för att flytta till en främmande grupp, där hon till en början möts med misstänksamhet och fientlighet från andra honors sida. Det faktum att hon ändå ger sig iväg utan minsta tvång visar att beteendet styrs av starka evolutionära mekanismer. Om en ung schimpanshona inte lämnar sin flock före sin första ägglossning är risken stor att hon blir gravid med någon nära manlig släkting, pappan, en farbror eller en äldre bror. Genom sin lite avskilda livsföring har dessa nämligen inte alltid präglats på de unga honorna tillräckligt starkt genom nära uppväxt för att garanterat hålla sig i skinnet i en brunstsituation. För den unga honans del är dock präglingen stark nog för att hon skall känna ointresse för sex med gruppens hannar, och när hennes könsdrift vaknar ger hon sig iväg till en annan flock med fräscha hannar. En viktig poäng i sammanhanget är att honans sexualdrift blir väckt i god tid - ett till två år - före hennes första ägglossning och att hon i det sammanhanget i regel lämnar flocken för gott Skulle olyckan i alla fall vara framme i gestalt av någon närbesläktad hanne innan den unga honan hunnit ge sig i väg är därför sällan någon skada skedd. Eftersom hon ännu inte fått sin första ägglossning, blir hon inte gravid. De få honor som inte masar sig hemifrån brukar i stället tillfälligt smyga iväg till en annan grupp när de är i brunst. Det verkar alltså som om de hormonella mekanismer som reglerar sexuellt uppvaknande också driver könsmogna honor att lämna nära manliga släktingar med vilka de vuxit upp.

Genom att schimpansungar lever mycket närmare sina mödrar än sina fäder, skapas ett mer effektivt skydd mot inavel mellan mammor och söner än mellan fäder och döttrar. Det är således en kombination av prägling genom nära uppväxt mellan vuxna och barn, kvinnlig exogami och sterilitet i tidig pubertet som evolutionärt upprätthåller schimpansernas system för att undvika inavel och därmed deras långsiktiga fortbestånd.

Det intressanta är att även kvinnor brukar vara sterila i tidig pubertet. Detta är helt logiskt eftersom kvinnlig exogami, annars ovanlig bland primater och däggdjur, helt dominerar i mänskliga lågtekniska samhällen. Fenomenet tycks ha djupa evolutionära rötter. I detta perspektiv förstår man bättre varför många sentida lågtekniska samhällen i bästa Söderhavsstil har uppmuntrat sexuell frihet för ungdomar i tidig pubertet. Åtminstone så länge det råder en mer ursprunglig tidpunkt för pubertetens inträde hos moderna människor, det vill säga vid 16-17 års ålder, blir unga flickor sällan gravida i början av puberteten eftersom ägglossningen normalt inte kommer i gång förrän senare.

Prägling genom nära uppväxt som var stark nog att förhindra sexuellt umgänge mellan fäder och döttrar kan knappast ha förekommit hos våra förfäder innan de börjat praktisera både social och reproduktiv monogami eller något slag av manligt haremssystem, det vill säga en ordning där fader lever permanent nära sina biologiska döttrar. Dessförinnan tillämpade man sannolikt ungefär samma system för att förhindra inavel som schimpanser.

Jag förutsätter därför att våra sista fyrbenta förfäder hade ett reproduktivt och socialt system som gav begränsat utrymme för prägling genom nära uppväxt mellan fäder och döttrar, att deras honor fick sin första ägglossning först en tid efter att deras könsdrift vaknat och att de hade kvinnlig exogami och livslång stark samhörighet mellan mödrar och vuxna söner och mellan bröder. Hos schimpanser och dvärgschimpanser består närfamiljen av en mamma med en till tre ungar i ålder från nyfödd till omkring tio år. Äldre honor kan också ha en eller två yngre vuxna söner i närheten. Även om hannar mest rör sig i grupp med andra hannar, upprätthåller vuxna söner viss social kontakt med mamman och därmed också med yngre syskon. Hos dvärgschimpansen upprätthåller vuxna söner och mödrar tätare relationer. Hos schimpanser förenar prägling genom nära uppväxt mödrar och barn och syskon i en samhörighet, som dock vad gäller mammor, vuxna döttrar och vuxna systrar bryts när döttrarna »flyttar hemifrån». Förmodligen återfår systrar emellanåt kontakten om de råkar utvandra till samma flock. Vänskap och sociala allianser kan dock förekomma även mellan obesläktade individer. Hos vanliga schimpanser håller vuxna hannar ihop inbördes betydligt mer än vuxna honor, antagligen för att de genom lek som barn blivit präglade på varandra. När två honor håller ihop är det ofta för att båda har en social relation till samma hanne.

En schimpansflock är således vanligen uppbyggd kring ett antal familjeenheter bestående av mamma, barn, icke könsmogna ungdomar samt eventuella vuxna söner. Hos dvärgschimpansen är personliga bindningar mellan honor lika vanliga som mellan hannar, trots att honorna sällan vuxit upp tillsammans. I en flock schimpanser kan ingå inte bara bröder utan också fäder, farfäder och farfarsfäder, farbröder och så vidare, av vilka åtskilliga knyts samman genom präglingsrelationer. En schimpansflock kan också innefatta släktrelationer i stil med unga mostrar och parallellkusiner på den kvinnliga sidan. Schimpansernas exogama system kan inte alltid förhindra att kusiner reproducerar sig med varandra. Detsamma måste ha gällt tidiga urmänniskor.

De gestalter som inte återfinns i schimpansfamiljen är således mormor, som normalt lever i en annan flock än barnbarnen och i praktiken också far och farfar, som visserligen ingår i flocken men liksom andra hannar inte i en enskild familj. Frånvaron av permanent parbildning gör dock att föräldrarelationen mor-far saknas och att präglingen genom nära uppväxt mellan far och barn blir begränsad. Eftersom hannarna ofta rör sig fritt mellan olika mammafamiljer ingår de ändå i en större social gemenskap och bidrar också till ungarnas uppfostran, dock sällan mer till de egna ungarnas.

Innan vi avfärdar schimpansens familjeordning som outvecklad och primitiv, kan det vara värt att tänka på att den är en av de vanligaste familjetyperna i det moderna västerlandet

Trots att engifte, monogami, formellt sett är allenarådande i bara 16 procent av traditionella mänskliga samhällen och manligt månggifte, polygyni förekommer i drygt 80 procent, berör monogami de flesta människor på jorden och polygyni ganska få. Engifte är den överlägset vanligaste äktenskapsformen världen över medan manligt månggifte ofta är förbehållen en begränsad överklass. Kvinnligt månggifte, polyandri, favoriseras bara i någon enstaka procent av alla samhällen.

Manligt månggifte bland människor kan inte ha varit vanligt förrän i sena bofasta överskottsproducerande samhällen med mer ojämn fördelning av resurser människor emellan. Desto vanligare är det bland djur, exempelvis primater. Bland människoapor tillämpas manliga harem konsekvent bland gorillor och på sätt och vis också bland de solitära orangutangerna, som visserligen inte har sociala men i praktiken ofta reproduktiva harem.

Hos såväl djur som människa följer månggifte antingen en strikt manlig eller strikt kvinnlig linje. Både manligt och kvinnligt månggifte i samma grupp människor förekommer bara i de sällsynta fall där kvinnligt månggifte dominerar.

Bland djuren är det bara de monogama som kan fira guldbröllop, i djurår räknat. Manliga haremsledare ersätts nämligen efter några år alltid av en ny. Detta brukar förklaras med att nya friska krafter sopar undan trötta gamla gubbar. Så är det kanske också ibland, men grundorsaken är ändå en annan. Det som främst reglerar systemet är att haremsledaren och de unga honorna, som i regel är hans döttrar, efter några år alla är ömsesidigt präglade på varandra mot inbördes sex samtidigt som de äldre honorna, med vilka ingen prägling finns och som han inte är släkt med, börjat tackla av. Därmed har hannen förlorat det mesta av den motivation som ursprungligen drev honom att bli haremshövding. Hur kraftfull han än är kan han då inte mobilisera tillräcklig kraft för att försvara sitt ledarskap och han ger mer eller mindre självmant upp. Prägling genom nära uppväxt förklarar också varför haremsledare byts med sådan regelbundenhet inom en art men med olika intervall för olika arter beroende på vid vilken ålder honorna uppnår könsmognad och hur länge de lever. Detta regelbundna byte av ledare förekommer inte i kända mänskliga manliga harem, där präglingseffekten systematiskt kringgås genom kvinnlig exogami.

Man frågar sig varför människor inte tillämpar samma konsekventa manliga månggifte som gorillor, många babianer och vissa langurer, eller varför vi inte gör som schimpanser, lever i lösa kollektiv utan fasta parrelationer. Hur kommer det sig att vi är så monogama som vi trots allt är?

Schimpansernas kärleksliv kallas ofta promiskuöst, en term med så nedvärderande underton att den bör undvikas. Å andra sidan ligger inte facktermen polygynandri särskilt väl i munnen. Jag talar här i stället om mångparning. Alla eller de flesta hannar deltar i ett fritt sexliv centrerat kring enskilda honors brunst. När en schimpanshona är i brunst parar hon sig i regel med liv och lust med många olika hannar, utom med sina söner förstås med vilka hon delar prägling genom nära uppväxt.

Mycket tyder därför på att tidiga urmänniskor varken tillämpade manlig exogami eller ensidig manlig haremsordning.

Den gamla bilden av den sexuellt undergivna primathonan är ett minne blott. Allt pekar på att honor av schimpanser och de flesta andra primater är lika sexuellt aktiva och väljer och avböjer sexualpartners i minst samma utsträckning som hannar. Samma förhållande möter vi hos rörliga jägare-samlare och många andra okomplexa mänskliga samhällen. Detsamma bör rimligen ha gällt också urkvinnan även efter det att hon förlorat sin periodiska brunst. Troligen tillämpade våra sista fyrbenta förfäder ett liknande system för fri reproduktion. Om som jag tror, brunsten ersattes med permanent sexualitet redan som en effekt av den upprätta gången, kan urmänniskans kärleksliv inledningsvis ha varit lika backanaliskt som bonobons.

Det har nu en längre tid nästan varit vetenskapligt mode att tolka sexuell otrohet bland moderna människor som en naturlig biologisk reflex av en avlägsen tid då alla glatt kopulerade med alla utan risk för svartsjuka eller social bestraffning. Det är kanske att ta i. Men det är ändå tydligt att det hos båda könen finns ett behov av mångsocialitet och en viss benägenhet för mångsexualitet som yttrar sig i att sexuella förbindelser utanför parbildningen är vanliga i de flesta samhällen även där de formellt fördöms. Det är i detta ljus man brukar anta att den mänskliga monogamin, när den än började tillämpas, länge präglades mer av social och försörjningsmässig trygghet än av sexuell ensamrätt.

För att kunna förstå den sociala monogamins starka ställning i mänskliga samhällen måste vi begrunda följderna av konsekvent månggifte. Att månggifte bland människor kvantitativt sett är något ovanligt och inte heller tillämpas lika konsekvent som i djurvärlden är knappast en tillfällighet. Systematiskt manligt månggifte skulle ju innebära att många könsmogna hannar förpassades till socialt och sexuellt celibat. Om hälften av alla män har två hustrur blir ju den andra hälften utan, och om en tredjedel av alla män har tre hustrur blir två tredjedelar utan. Konsekvent manligt månggifte skulle alltså i princip betyda att ett stort antal män hamnade utanför äktenskap och reproduktion, med svåra samhällskonsekvenser som följd. Därför hanteras problemet i många lågtekniska samhällen ofta enligt principen om de grå tinningarnas charm: rätten till flera hustrur förbehålls mogna herrar, medan de yngre vackert får vänta tills de mogna har blivit övermogna eller börjat trilla av pinn. På så sätt får de flesta män förr eller senare ändå vara med på ett hörn.

Är det något som schimpanshannar skulle ha svårt att klara av, så vore det att tillbringa hela livet på glasberget som åsyna vittne till ett harems sexliv. Så om tidiga urmän aldrig så lite delade schimpanshannens intresse för sex, skulle ett manligt haremssystem ha krävt ett högt pris i form av spänningar och aggressioner mellan männen och inom hela samhället. Men urmänniskans krympande hörntänder motsäger bestämt en sådan tolkning.

Män hos vissa grupper av Prehomo var nästan dubbelt så stora som kvinnor, om nu benmaterialet är rätt tolkat och det inte är frågan om skilda arter av olika storlek. När det gäller däggdjur brukar en sådan storleksskillnad ses som en evolutionär signal om kraftig manlig konkurrens om honor. Många forskare menar därför att urmän levde i en tillvaro av stark konkurrens om kvinnor. Richard Leakey har därför antagit att afarinerna hade sin brunst i behåll, att de praktiserade kvinnlig exogami med bosättning i mannens familjegrupp och att deras samhälle var starkt mansdominerat. När storleksskillnaden mellan könen senare återgick till det normala för människor och schimpanser det vill säga omkring 20 procent berodde det enligt Leakey på minskad spänning mellan män som en följd av att brunsten plötsligt gått förlorad och att man övergått till manlig exogami med bosättning i hustruns familjegrupp.

Resonemanget övertygar inte. För det första kan inte brunsten bara gå upp i rök utan mycket speciella evolutionära orsaker. Jag har tidigare pekat ut tvåbenthetens uppkomst vid artsplittringen som en trolig sådan drivkraft. För det andra motsägs hela scenariot av våra närmaste släktingar. Schimpanserna förenar nämligen stark brunst både med ringa storleksskillnader mellan könen och konsekvent kvinnlig exogami. Hos gorillor är skillnaden i storlek mellan könen mycket stor trots att deras brunst är ganska diskret och de bara har en svagt dominerande kvinnlig exogami. Hos många andra primater med brunstbaserad reproduktion är också storleksskillnaden mellan könen ungefär densamma som hos schimpanser och människor. Exemplen visar mycket tydligt att den stora storleksskillnaden mellan könen hos afarinerna inte hade något samband med brunsten. Det är överhuvudtaget föga sannolikt evolutionärt sett att manlig exogami någonsin varit allmän hos våra förfäder.

Till råga på allt är det troligare att konkurrensen mellan männen snarare ökade än minskade när brunsten försvann.

Det kan finnas ett visst samband mellan upprätt gång och en utveckling mot social monogami. Så länge våra förfader var fyr-benta, kunde ungarna rida på mammans rygg och hålla sig fast i hennes päls. Men som tvåbent var minst en av mammans armar och händer upptagna av att bära småbarn, särskilt vid förflyttning. Detta måste ha skapat problem, till exempel i samband med möte med farliga djur, vid konfrontation med andra grupper, vid matanskaffning och vid transport av saker längre sträckor. Det gjorde också mamman klart handikappad som trädklättrare, något som ofelbart gjorde inte bara henne utan i viss mån hela flocken ganska markbunden. Allt detta måste ha gjort urkvinnor i fertil ålder mer beroende av hjälp från andra individer i gestalt av män, äldre personer och större barn. Detta ställde i sin tur betydligt större krav på social sammanhållning inom gruppen än tidigare.

Ett antagande har varit att permanent sexdrift hos kvinnan gjorde det lättare för dominanta män att kontrollera enskilda kvinnors sexualitet vilket ledde till att den sexuella konkurrensen mellan män ökade. Man uppfattar således permanent sexdrift som något som leder till mansdominans i samhället.

Troligare är att urkvinnor, precis som honor hos schimpanser och dvärgschimpanser, utnyttjade sin permanenta sexualitet för att få skydd, stöd och förmåner från olika män, i första hand stora trygga män. Det kan eventuellt ha lett till en viss selektion i riktning mot resligare män på det sätt som skelettmaterial av afariner anses tyda på.

Ett annat viktigt storleksförhållande gäller hörntänderna. För människoapor och apor är de stora hörntänderna främst ett instrument för fysiskt våld och hot om våld inom ramen för det sociala spelet. Nu visar emellertid fossila fynd att Prehomo hade mindre hörntänder än både nutida och miocena människoapor och att de redan hos sen Prehomo och tidig Homo hade krympt till modern litenhet Detta förhållande går stick i stäv med tanken att den markanta skillnaden i storlek mellan könen hade med ökad aggression och fysiskt våld mellan männen att göra. Tanken att krympande hörntänder skulle bero på mindre manlig sexuell konkurrens som en följd av monogami förutsätter en sexuell trofasthet som urmänniskan knappast var mäktig. Den monogama Gibbonhannen använder visserligen sina präktiga hörntänder för att hålla andra hannar borta från makan, medan vår närmaste släkting, den icke monogama och sexuellt fritt konkurrerande schimpanshannen sällan använder sina farliga hörntänder mot andra hannar för att nå sexuella fördelar. Det gör det föga troligt att det var sexuell trofasthet som gjorde att Prehomos hörntänder krympte.

Manliga hierarkier hos människoapor regleras långt ifrån bara genom styrka och fysiskt hot utan minst lika mycket genom sådana egenskaper som självförtroende, psykisk styrka, trygghet och förmåga att visa oväld och att samverka med andra. Samma sak måste ha gällt urmänniskor. Den naturligaste förklaringen är att hörntänderna krympte som en följd av att de hade förlorat sin ursprungliga grundfunktion som instrument för våld i det interna rangspelet. Men det förutsätter att man hade börjat få tillgång till ett annat instrument för intern häv-delse. Tidigare har jag argumenterat för att redan Prehomo hade börjat utveckla ett enkelt urspråk som var något mer artikulerat och uttrycksfullt än nutida människoapors lätesspråk. Jag menar att ett sådant mycket väl så smått kan ha börjat ersätta fysisk styrka och stora hörntänder för att uttrycka vilja, hot och dominans. Att kvinnans hörntänder krympte i samma takt som mannens visar att aggressionsnivån sjönk i hela samhället och att hörntändernas våldsfunktion börjat övertas av ett instrument som båda könen hade tillgång till. Det är svårt att se att det kan ha varit något annat än förbättrad ljudkommunikation. Denna har i så fall bidragit till att upprätthålla social ordning inte bara mellan män utan i hela samhället. Social monogami gynnades av samma faktorer som fick hörntänderna att krympa, det vill säga en rudimentär artikulerad ljudkommunikation som gradvis ersatte fysiskt våld i samband med konflikter och som sänkte nivån för fysisk aggression i hela samhället.

Jag utgår ifrån att brunsten ersattes av permanent sex och betydande sexuell frihet för båda könen samt att upprättgående kvinnor hamnade i en fysisk utsatthet som kan ha gett stora trygga män reproduktiva fördelar som evolutionärt gynnade resliga män. Detta gällde i så fall under en stor del av Prehomos tid. Social monogami kan ha blivit en väletablerad ordning åtminstone hos ergaster/tidig erectus för 2 miljoner år sedan, den första människotyp med helt modernt skelett som var markbunden i samma utsträckning som moderna människor. Även om det knappast var tal om någon strikt sexuell monogami, kan ändå så gott som alla män ha deltagit i reproduktionen på någorlunda lika villkor. Med en social monogami kan alltså selektionen mot välvuxna män ha upphört och storleksskillnaden mellan män och kvinnor återgått till det normala.

Tidigare har nämnts olika förändringar som kan iakttas i samband med tidig Home/tidig erectus såsom växande hjärna, förlängd barndom, elementär stenteknologi, begynnande användning av basläger, mer köttdiet, början till savannliv, kanske en enkel insamlingsstrategi och ett troligt språng i det talade språkets utveckling. Till detta kan således fogas normal storleksrelation mellan könen och social och i någon mån reproduktiv monogami

Även om schimpanser är mer jämlika än många andra primater är deras hierarkiska ordning, särskilt hos vanliga schimpanser, mer distinkt än hos rörliga samlare-jägare. Schimpanssam-hället präglas av ett evigt dominansspel. Hos rörliga, väsentligen monogama samlare-jägare är dominansproblemen mycket mindre framträdande och samhället mindre hierarkiskt och mer fridfullt. Det hänger enligt min mening samman med att de har tillgång till och flitigt gör bruk av ett modernt nyansrikt språk för lösning av interna konflikter utan fysisk aggression.

Nu är det förstås skillnad på monogami och monogami. Medan monogama par i lågtekniska mänskliga samhällen vanligen lever i grupp med andra monogama par, lever monogama par hos djur vanligen helt isolerade från andra under sträng kontroll av hannen. Detta är något helt främmande för den starka flockdrift som utmärker schimpanser, gorillor och människor och därmed rimligen också våra sista gemensamma förfäder. Jag tänker mig därför att urmänniskorna tillämpade en social men knappast reproduktiv monogami. Det förefaller närmast otroligt att nakna urmänniskor som levde i sociala par i grupper tillsammans med andra par och som saknade insynsskyddade bostäder och hade en nyförvärvad permanent kvinnlig sexualitet skulle ha kunnat leva upp till särskilt höga krav på sexuell trohet

Mot denna bakgrund och med vårt arv som flockvarelse återstår ingen annan slutsats än att Prehomo levde i flockar om åtskilliga kvinnor och män. Henry McHenry har också gjort den viktiga iakttagelsen, att en anhopning ben efter tretton afariner vid Hadar i Etiopien, vilka tycks ha dött vid ett och samma tillfälle, av allt att döma representerar båda könen. Detta ter sig naturligt om man levde i grupper om flera män och kvinnor. Jag har svårt att se hur ett samhälle baserat på monogami i grupp på det sätt som är typiskt för människor skulle kunna fungera utan ett rudimentärt talat språk som gjorde det möjligt att utan våldsmedel markera och upprätthålla de gränser för tillåtet och otillåtet som systemet kräver.

Något formellt släktskapstänkande fanns knappast innan intellekt, medvetande och talat språk hade nått en nivå, som gjorde det möjligt att formulera sociala relationer i abstrakta termer. Det kan ha inträfiat med sen erectus eller arkaisk sapiens.

Den som betraktar monogamin som ett sentida uttryck för en lång social och moralisk utveckling hos kulturmänniskan tycker kanske det är fel att tillskriva urmänniskor en så avancerad ordning. Men monogami är inte någon mänsklig uppfinning. Nära en femtedel av alla primater tillämpar social eller reproduktiv monogami, bland dem alla gibbonapor, våra lite mer avlägsna släktingar bland människoaporna, liksom en del babianer och spindelapor. Trots att vänsterprassel förekommer även hos gibbonapor, lever de nog bättre upp till idealet om ett livslångt och sexuellt troget äktenskap än mänskligheten gör i gemen. Nittio procent av alla fåglar är socialt monogama, ja även en och annan insekt. Monogami är kort sagt varken ett själsdrag eller ett kulturelement Det är en social ordning betingad av en kombination av försörjningsmässiga, ekologiska, demografiska och biologiska faktorer.

Hos vanliga schimpanser beror honans ställning i flocken till en del på den position som den eller de hannar har till vilka hon har särskilda sociala relationer. Hos dvärgschimpansen däremot beror hannens rang i första hand av mammans ställning i flocken. Man frågar sig då om urkvinnans samhällsställning förändrades vid övergången till monogami. Så länge engiftet främst var av social natur antar jag att kvinnors rangförhållanden var ganska skiftande innan monogamin fick mer prägel av sexuell trofasthet. Hos schimpanser är den sociala rörligheten stor och det inbördes förhållandet mellan individer och grupper ofta ganska löst. Individer flyttar, grupper ombildas nästan dagligen och stundligen. Däremot överskrids normalt inte gränserna mellan de olika flockarna annat än när unga könsmogna honor emigrerar. Samtidigt förekommer säsongsvis återkommande sammandragningar av flera flockar på ett sätt som erinrar om rörliga samlare-jägare.

Varken schimpanser eller rörliga samlare-jägare har ett starkt ledarskap. Även om det finns en socialt dominerande hanne i varje schimpansflock, styr och ställer denne inte på samma bestämda sätt som hos en del andra primater. Det gäller ännu mer rörliga samlare-jägare, där en person, i regel en man, i kritiska lägen tillfälligt tar ledningen men där det i övrigt saknas egentligt ledarskap. Vem denne är beror precis som hos schimpanser mindre på fysisk styrka och aggressivitet än på sådana egenskaper som erfarenhet, självförtroende, trygghet, tolerans och ett fast och vänligt uppträdande. Särskilt intressant är Frands de Waals iakttagelse att en flockledare bland schimpanser konsekvent brukar undvika att ta personligt parti när han ingriper för att stävja bråk, även när detta berör släkt- och vänskapsförhållanden som angår honom personligen.

Hannarnas större kroppskrafter, stökigare uppträdande i allmänhet och större aggressivitet bidrar till att ledaren hos en grupp vanliga schimpanser alltid är en hanne. Men på ett annat sätt dominerar ändå honorna, i första hand genom sitt stora inflytande över ungar i alla åldrar och över vuxna söner. Samtidigt är det mest honor som överför kulturella färdigheter och därmed kulturell tradition till nästa generation. Även om honorna ofta är mindre sociala än hannarna, åtminstone i östra Afrika, har de ändå en viss förmåga att dominera den sociala scenen. Och när en hona är i brunst finns knappast någon övre gräns för hennes sociala ställning. Å andra sidan är hon inte i brunst särskilt ofta. Hos vanliga schimpanser dominerar således hannar i fysisk mening och ligger genomsnittligt lite högre i rangsystemet medan honorna har större socialt och kulturellt inflytande. Troligen var förhållandet ganska likartat åtminstone i tidig urmänniskotid.

Dvärgschimpansen hör till de få däggdjur där honorna klart dominerar den sociala scenen och där en hona står högst i rang i hela flocken. Hannens ställning i flocken är faktiskt avhängigt mammans rang, han ärver hennes sociala position. Som den gentleman han är utnyttjar han inte sin fysiska överlägsenhet ens om han blir attackerad av en ilsken hona.

Hos den vanliga schimpansen är könsrollerna tydligare kopplade till fysiska och funktionella olikheter. Honorna ammar kontinuerligt under tre, fyra år och har ständig fysisk närkontakt med ungarna och huvudansvar för deras vård och uppfostran. Hannarna svarar för ledning, skydd och bevakning av flock och revir samt sköter jakten. Dessa uppgifter förutsätter att de rör sig över större ytor än honorna med sitt ansvar för ungarna kan göra. Förmodligen var förhållandena likartade åtminstone hos tidiga urmänniskor. Det är svårt att säga i vilken grad ansvarsfördelning mellan könen och könens sociala beteende hos vanliga schimpanser speglar medfött beteende eller är indirekta uttryck för fysiska och fysiologiska olikheter. Till exempel har en på grund av sterilitet barnlös hona setts slå följe med hannarna vid apjakt. Ofta kommunicerar honor och hannar bättre med varandra än könen gör inbördes.

Varken schimpanshannar eller patriarkaliska gorillahannar förtrycker eller mobbar honor, vare sig fysiskt, psykiskt eller socialt. När det sociala systemet är i balans, vilar schimpansers könsroller mer på praktisk ömsesidighet än på dominans och social konkurrens. Jag föreställer mig att något snarliknande gällde för urmänniskomas del.
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande
veronikak
Mångalen


Registreringsdatum: 27 september 2005
Inlägg: 89
Ort: Göteborg
InläggPostat: mån feb 20, 2006 17:57    Rubrik: Svara med citat
Ja, den lästa jag nyss också och tyckte var bra. Om än lite slarvig i språket ibland.

Vad bra att du la in allt det här, så känner jag att jag inte behöver beskriva vad den handlar om.
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande
Björn
Mossgrön


Registreringsdatum: 21 september 2005
Inlägg: 249
Ort: Malmö
InläggPostat: tis feb 21, 2006 11:57    Rubrik: Svara med citat
Tack för att du lägger tid på att läsa in texter till oss!

Bra initiativ att plocka ut godbitarna ur det du läser.
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande
Cecilia Moen
Mossgrön


Registreringsdatum: 22 september 2005
Inlägg: 293
InläggPostat: fre mar 03, 2006 7:43    Rubrik: Svara med citat
intressant att författaren beklagar sig användningen av den moderna människan för att förklara evolutionen....

Citat:
Det ursprungliga primatliga brunst- och parningssystemet omvandlades således till vårt unika mänskliga sexualbeteende där kvinnan precis som mannen är fysiologiskt parningsberedd alla dagar året om. Den som letar efter något som verkligen skiljer människan från de flesta andra djur har här ett präktigt åskådningsexempel. Till sist är det bara att konstatera att ett reproduktivt system, där honan inte har nämnvärd brunst, inte tydligt signalerar sin ägglossning, alltid är sexuellt kapabel samt avger permanenta visuella sexuella signaler i reproduktivt hänseende fungerar blott alltför väl. Är det något som människosläktet inte har problem med så är det reproduktionen.


Var människans reproduktiva sätt verkligen överlägsen förrän jordbruket/tamdjur? Är kvinnan fysiologiskt parningsberedd alla dagar om året ? bra att läsa sånt här med en nypa salt (mina inlägg med för den delen Wink)
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
Niclas Larsson
Helvild


Registreringsdatum: 23 september 2005
Inlägg: 19
InläggPostat: tor apr 13, 2006 12:39    Rubrik: Svara med citat
Öh, vad jag förstår så kunde kvinnan föda barn oftare (ungefär dubbelt så snabbt) när jordbruket infördes (trots bristande näringsinnehåll)... det är ju bara att titta på befolkningsutvecklingen över tid... och i och med den agrara explosionen för drygat 200 år sedan så pekar ju kurvan spikrakt uppåt... men ju mer jag läser citatet som cecilia tar upp här ovanför så desto mindre fattar jag av vad som menas...

... jag kanske är för trött efter att ha pulsat i nästan meterdjup snö... dags att fixa snöskor. Shocked
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
Visa inlägg nyare än:   
Skapa nytt ämne   Svara på ämnet    Forumindex -> Litteratur Alla tider är GMT + 2 timmar (svensk sommartid)
Sida 1 av 1

 
Hoppa till:  
Du kan inte skapa nya inlägg i det här forumet
Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
Du kan inte ändra dina inlägg i det här forumet
Du kan inte ta bort dina inlägg i det här forumet
Du kan inte rösta i det här forumet


Powered by phpBB © 2001, 2005 phpBB Group
Swedish translation by phpBB Sweden and Virtuality © 2003-2006